Dear Reader / Tove Salmgren

This will be posted on a word press blog, a blog that is part of the festival END FEST, happening i Stockholm march 2017. I was asked if I were interested in writing, drawing or making something for the blog in relation to the festival, to some of the performances or more general about the festival. In return I were to get free tickets for all of the shows. We (the curators and I) discussed a bit the possibilities a forum like this brings – what kind of discourse material that it propose in itself. One thing that was brought up was how woman in the field of dance and choreography usually make such effort in all the writings they do, and that perhaps this forum allows for a bit more loose writings, maybe even spontaneous writings. We spoke of the possibility to write with an alias, if what comes out feels too blunt, unfinished or stupid. The curators said the blog is for everything, not just perfectly formulated ideas and correct language.
I saw Boner by Iggy Malmborg yesterday and this experience made me think in terms of how one could think that this blog, the commission from the curators, and myself are hereby presented as a unit, a unit that has melted into a personthing, or a thingperson? Anyway a computer. It does not use an alias though. Since transparency, and radical honesty, is the key to a future worth knowing.


According to,
Tove Salmgren

Ellen Söderhult On Studies of Fantasmatical Anatomies

It started off with the relief of realizing that I wouldn’t have to use my eyes for some time and that I was invited to lie down on a fluffy white mattress! Bliss on a Friday afternoon! But this was only the beginning. Entering a beautiful space with a floor mostly covered with the soft and fluffy white mattresses, with black balloons hovering a bit above the floor I lied down on my back and closed my eyes. 

For the following, approximately 60 min, my eyes were resting and no social interaction was asked of me. During this time I indulged in sensation and created my own graphics for what can maybe be described as an analogue, mental video game with you as the graphic designer, aided by magnificent sound effects performed live by Anne Jurén, multiple objects and Gry Tingskog. The inner graphic design was also, although more indirectly, aided by anatomy images, posters and bodily sensation and memory. I dove into an experimental, anatomical experience, challenging my imagination, guided by the voice of the narrator. The piece resembled a memory from the time after lunch in the kindergarden I was in as a child: I remember being read to while resting on a mattress, in a room with many, also resting and silent, friends. There was something very comforting about resting on my back in a room full of people also being read to, both in the performance and in the childhood memory. The sharing of an experience took place without engaging in something as a group, with the social interaction that comes with that. This was more like being alone, but together. There was also something comforting with that what was being read to us was not a story or a fairytale in the common sense of the word, but something like a verbally guided journey inside my own body, aided by the splendid sound effects and Jurén’s calm voice. This videogame was a mostly inside body story. It was a submission to sensation, and perception, a guiding of attention focusing in on bodily sensation without submitting to the imperative to enjoy or work hard with turning that experience or sensation into a positive, strengthening, empowering or useful thing. At times it felt close to dancing, as perception and imagination became the material building blocks of experience, and of the piece. The sound effects merged and transformed the images of my insides as pictured through anatomy books, made it 3-dimensional, turned it into a multi-sensorial experience where texture became more tangible then shape or form. This focusing in on the textural aspects of hearing and feeling in a way made sense in a house where Grand, full and spectacular expressions often fill the big spaces. What happened and what I heard was both uncanny, overwhelming and sometimes pleasurable. Letting sound and described images, movements and sensations form experiences and images in your body felt specifically exciting in a place of regular visual overflow: the opera house. 

Jurén’s piece was an interesting negotiation of my own bodily perception, through exploring the format of performance, facilitating for myself to be the graphic designer of my inner, imaginary but also perceptual journey through the piece and my material body and its many textures. I had a wonderful and experimental time inside this piece. 


Ellen Söderhult

Anna Koch – in any case still lucky

We live in dark times. One needs to keep the head up in order to continue. There is too much going on in the world and it is easy to let the dystopian rule. So even more now through art we need to come together and infuse strength. We have to have self-reliance to act. We are in any case still lucky.

In the art scene at the moment there is something in the air, a few proposals, signs, that propose a difference on how, where and whom we affiliate ourselves with. It suggests acting more local, to open up to our neighbours, to maybe stitch a path from one suburb to another, from an institution to a small-scale hub, from a storefront to a sausage stand, from one human to another, to expand territories.  We really need to, in order to save us from numbness. We need to be out there, finding ways of making the art we are doing visible. Let it land somewhere unexpected. Letting that experience bringing us fourth.

In the time of digitalization, the transmission of a live meeting, the live body and experience of time that one cannot scroll through should be defended. Embodied cognition raises the ability for the beholder to project oneself as an agent of action, art as an empowering tool.

As for the artists, still in precarious work and living situations, the entrepreneurship of art making, mirrors the economy led structures we all are a part of. Can we organize ourselves softly to further our own conditions? Can we imagine?  What discursive or practical context would we like to engage with?  If there were no limits, what would we do? With limits what do we do? How do we relate to the socially burning topics, but also of environmental matters, will artists stop touring?

For artists to develop we need a space to feel connected to, a room to work in, and we need trust. We need to feel it is okay to try something out without knowing the result, to dare to fail, or to change expressions and practices not to format us into machines.  We need to be able to rest with one idea or research for a long time without having to fit into standard formats. Wild at heart but not spectacular, that which drives, and intensifies our interest into new concepts of realisation. We also need our colleagues. The local scene in Stockholm has grown into something beautiful and valuable and it should be taken care of.

We are taking for granted that art and its profession can exist, that it is included in our culture. We are still lucky we have not yet gotten broken and down prioritized; there is still support. One day it might be different. One day, we are perhaps asked to fully support ourselves. But today we have our support to introduce, develop, create, nurture and embrace the act of making and sharing art.

When I got the question. ”Is there anything your organisation (Weld) cannot do, that limits you?” The answer is; there are really no limits in what a small-scale artist run organisation can do (a steady financed one that is) especially if it considers itself as an art-project, always in process, wide eyes and ears open. Welds content and universe are the artists and their wishes and needs, together with our own initiatives.

The limits we do have are specific structures and developed formats within the field itself, often related to co-productions, networks and schedules and how to handle the amount of productions and researches in need of space.  To be able to set aside time for post reflection, to contemplate the type of knowledge produced, how things are connected and the traces things leave behind are important and necessary to follow up on, in order to continue.

A small-scale organisation can act fast, from one day to the other, redistribute power and economy, help artists to get a legal status, help them establish in a professional context, name someone important to make them important, (micro-politics) we can also pay fees and give respect, not only say, we give you resources, our name, our context, coolness, but no actual money. We can do queer instead of using it as a representative term. We can empower ourselves and we can empower each other, we can bring ideas further and be compasses or extensions to universities and institutions, we can even create schools. If there is money we do it, if there is less money, we do it anyway.

In order for the smaller organisation to reach an audience other than expected one needs to find strategies. Many are doing it well. We invent collaborations and we knock on institutional doors. They gladly host us in order to get something fresh. For artist though, sometimes it is not so easy to move into other cultural contexts.  Why do we so often have to be recognised by each other, to feel safe? Why is art in one cultural layer considered strange and whose responsibility is it to “unstrangefy”?

To remember; art is not only for the privileged. Art could happen everywhere.  It can surprise an untrained eye; it can challenge an unfamiliar setting. It can point out a topographical relation, a coordination to be explored. It can unite. Art is for everyone that is curious. To be curious you need to be mentored. Not all are born curious. One or the other might need some help to activate curiosity.  This is the art that I and my colleagues and audiences relate to. This is not the art that the National Democrats relate to. They do not relate to Art. They do not relate at all.

As to repeat, we need to be out there, we need to share values. The subtle, sensitive notion of art has to infiltrate, question, heal and bring us closer. In End Fest, we can be walking in-between the different venues, trying to meet someone we do not know, on the way, to bring along, someone not already initiated. Can we open up for this?

The future is not dark, the future is bright. The universe will put everything in order. Can we at least pretend in order to continue?

Anna Koch March 2017

För en värdelös konst – Mårten Spångberg

(Only in Swedish peoples, if you need english, hit Mårten up on facebook or something)

Man kan ju undra om det går att svara på varför man gör konst. Varför man håller på med konst är ju enkelt att svara på. Det är ju väldigt mycket roligare än det mesta man kan leva på; festerna är längre, ”allt” är tillåtet, idiosynkrasiernas Mecka, man behöver inte hoppa ur sängen plågsamt tidigt och ja anledningarna är lika många som konstnärer. Men det där med själva skapandet, då blir det svårare att hitta snärtiga argument. Varför just konst – vilken konst det än må vara – och inte något annat.

Man vill ju uttrycka sig själv…”, jo visst men det kan väl ändå inte vara så att historien och samhället skapat operahus, museer och en massa andra institutioner för att visa och samla någons lust att uttrycka sig själv, visa fram sitt eget inre eller för att någon plågad själs målningar ska få ro. Sen är det ju massivt massa människor som målar, skriver och dansar hemma eller i garaget och aldrig visar upp vad de gjort. Man gillar ju dom.

Att konsten kan ha en terapeutisk funktion är det inget tvivel om men det kan typ inte vara anledningen till att så många varit upptagna med konst och estetik så länge. Man skapar helt enkelt inte konst för sin egen skull. Det skulle ju vara rätt självupptaget att be folk betala biljetter eller använda skattepengar för ens egen terapi eller ännu värre för att ens inre är så viktigt att andra ska ta del av det.

Vänd på argumentet. Konstnären skapar för betraktaren. Det är klart att det är mysigt om nån vill ta del av ens konst, att någon kan uppskatta och värdera det man gör, men om konsten skapas för betraktaren då skulle rimligtvis konst som appellerar till de många vara ”bättre”, och så är ju inte fallet. Sådan konst går ofta under epitet som populism eller underhållning. Konst vars avsikt är att ge publiken vad de önskar är inte mycket bättre än någon annan kommersiell produkt. Om konst ska skapas för andra då kan dom ju pröjsa för den och det vore ju bra för då kan staten spara pengarna som de slösar på konstnärer. Så ta det soft med argument angående mångfald och accessibilitet.

Ett argument som klarar sig undan populistfällan men som ändå handlar om att göra konst för betraktaren är konst som går under beteckningar så som social-engagerad, politisk eller community orienterad konst. Det är konst vars avsikt är att skapa social eller politisk förändring, som upplyser betraktaren om något form av social asymmetri eller orättvisa. Konst som aspirerar på att göra världen lite bättre, lite trevligare, som skapar livskvalitet. Men argumentet faller åter igen, för om konstens uppgift är att vara världsförbättrande så förlorar vi snart den estetiska dimensionen till förmån värdering av konst utifrån moraliska eller etiska grunder. Något i stil men, den här konsten är bra för att den ökar livskvaliteten för jätte många. Eller, den här konsten bör erbjudas ekonomiskt stöd då den gör livet lite lättare för utsatta i samhället. Verkar det inte lite skrämmande om konsten ska vara nyttig och god. Om konsten värderas för dess samhälleliga slagkraft förvandlas den då inte till socialt arbete. Det är ju arbete som är toppen och jätte viktigt men frågan är vem som bestämmer vad som vilka samhälleliga insatser som är av godo, som bör sanktioneras av samhället eller kanske rent av förbjudas? Jag menar, om det är så att konsten är en alternativ form för social omsorg då vill jag som konstnär ha lika bra betalt och varje dag som vilken annan social arbetare som helst. Jag vill ha semester och pensionspoäng. Är det kanske rent av så att staten och andra myndigheter använder konsten och dess ekonomier till att göra jobb som under normala omständigheter skulle finansieras och åtgärdas av andra institutionaliteter. Istället för att ta sitt ansvar ser man till att konsten gör jobbet, billigare och med ett leende på läpparna.

Det är ju inte heller så, vilket samtiden förefaller uttrycka, att konst som inte uttrycker ett socialt engagemang är degenererande eller samhällsomstörtande. Det är i samma andetag av vikt att understryka att konstverket inte är en förlängning av konstnärens person. Varje människa är ansvarig för sin omgivning medan konsten är ansvarig för att vara konst. Ett sammanhang, en stat, som är av annan uppfattning har gjort konsten till en PR-maskin, till ett politiskt verktyg eller propaganda. Om det vore så att konsten var en förlängning av konstnärens person och konstnären var moraliskt ansvarig för sin konst då måste ju en hel uppsjö konstnärer betraktas som vansinniga eller samhällsfientliga och spärras in. Ta bara Francis Bacon, Michel Houellebecq eller Genesis P Orridge, eller varför inte Jon Fosse eller Bjarne Melgaard. Det verkar som om det är först under de senaste några åren som do-gooder-konstnären utsetts till vinnare. I neoliberalismens mittfåra ska konsten vara mätbar och av godo för en urholkad demokrati. Hur har någon tänkt när konstnärligforskning ska stöttas av näringslivet. Det är väl lika oetiskt som att medicinsk forskning sponsrad av farmaceutisk industri. Konsten måste propsa på sin frihet, sin autonomi och särställning.

Kanske finns här en medelväg, ett mer produktivt eller rent av radikalt anspråk. Man, någon, gör eller skapar konst för konsten, för att konsolidera eller alternativt expandera vad konst kan vara och uttrycka sig. Eftersom konsten skapas av någon eller några finns deras tankar och inre alltid med i konsten vare sig om konstnären så önskar eller ej. Duchamp uttryckte sig vid tillfälle, att han aldrig hittat en någon så kallad readymade utan att det var readymaden som hittat honom. En readymade för Duchamp omfattade att stryka ut sig själv, att göra konsten så att säga anonym. Även om det låter lite banalt så var det ju hur som helst Duchamp som readymaden hittade så han slapp ju inte direkt undan. Jackson Pollock utgör kanske motsatsen med sina målningar som ”helt” saknar struktur. Lite fjantigt skulle man kunna säga att vad vi betraktar i Pollocks dukar är målarens själ, hans själv eller personlighet. Men å andra sidan så är det ju bara färg på en duk, vem vet va Jackson kände han kanske ba målade.

På samma sätt kan inte konsten dra sig undan det faktum att när den betraktas eller tas del av ges den också värde relativt en annan människa, positivt eller negativt.

Konsten kan vara eller är alltid nyttig. Den värdefulla tavlan i vardagsrummet ger familjen status, någon rik typ investerar i konst vilket ju är lika giltigt som att investera i aktier eller skog. Konsten kan också vara nyttig som social aktivering, man träffar trevliga människor i konserthuset eller i en bokklubb. Men då fungerar ju konsten som en aktiverande kapacitet i relation till en kontext för det är ju inte konsten i sig själv som skapar gemyt eller attraherar trevligt folk.

Det är på 1700-talet som grunden för det konstbegrepp vi har idag läggs. Man frågar sig vad som utgör den estetiska erfarenhetens specificitet och kommer fram till att den engagerar människans sensibilitet snarare än rationalitet, framkallar sensationer snarare än kunskap eller information. När man betraktar ett estetiskt objekt görs det utan hänseende på intresse eller nytta. Betraktaren uppskattar det estetiska objektet för vad det är i sig självt inte i relation till dess nytta eller värde. Eller annorlunda uttryckt, den estetiska upplevelsen refererar till sig själv, etableras genom sig själv och refererar inte till något annat och kan därför inte värderas med avsikt på jämförelse. Till exempel. Jag uppskattar den här bilen framför den där för att den har starkare motor eller för att den är säkrare eller är mer barnvänlig. Istället, jag uppskattar den här målningen för att jag tycker den är fin, inte för att den visar upp snygga tjejer eller att landskapet påminner mig om min barndom. ”Men varför just den”, frågar min kompis. ”Den skiljer ju sig inte från den där eller någon annan målning.” ”Precis, den appellerar helt enkelt till mina känslor, till min sensibiltet. Jag kan försöka förklara men vet du vad det är inte beskrivningen jag gillar det är det som undflyr just det.”

Frågan är då, vad är det jag upplever när jag erfar en estetisk erfarenhet? Svaret, är att jag upplever ren upplevelse, upplevelse i sig själv. 1900-tals filosofen Gilles Deleuze menar att den estetiska upplevelsen omfattar att uppleva sig själv som levande. Liveliness är Deleuze begrepp översatt från franskan, livlighet eller levandeskap är kanske den Svenska (Norska) motsvarigheten.

Den estetiska upplevelsen bär i sig själ kapaciteten att förändra världen, förändra betraktarens förståelse av världen men det är väsentligt att detta inte är en förändring till det bättre eller sämre. Det är kort och gott en förändring som inte kan förutsägas, inte en förändring som är mätbar utan istället är kontingent, vi kan säga en förändring vilken som helst.

Det är dock väsentligt att skilja mellan ett konstverk och en estetisk upplevelse. Att betrakta ett konstverk är ingen garanti för estetisk upplevelse, men konstverket bär samtidigt i sig förutsättningen för estetisk upplevelse men bara så länge betraktaren kontemplerar konstverket intresselöst.

Den här koppen är en förbättrad version av en tidigare modell. Den är lättare att hålla i och håller kaffet varmt längre. Den är praktisk och har en förbättrad viktfördelning och är därför mer ergonomisk.” Att motsvarande argument omkring en målning av säg Picassos senare arbeten relativt hans tidiga verkar absurd. Den estetiska upplevelsen förborgad i ett konstverk omfattar inte kapaciteten att förbättra utan kanske snarare att sätta stop för något, att så att säga tvinga betraktaren att upptäcka nya förhållningssätt. Duchamp igen, när han visar fram sitt flaskställ förstått som en skulptur kommer förståelsen för skulptur till ett vägskäl. Om vi erkänner flasktorkaren som en skulptur, som ett konstverk så gör vi det med konsekvensen att förståelsen för skulptur förändras. Inte heller bara skulptur efter Duchamp utan också före. Duchamps flasktorkare låter oss komma till ett stop för vad en skulptur kan vara, det handlar inte om en förbättring utan om en förändring utan avsikt, men konsekvensen som vi sett är att skulptur som fenomen måste omformuleras.

Den estetiska upplevelsen kommunicerar inte, den omfattas inte av kunskap eller information. Den kommunicerar kommunikation, ett slags ingenting eller vi kan säga, den kommunicerar frånvaron av värde. Snarare än att kommunicera någonting, och någonting har alltid värde, kommunicerar den estetiska upplevelsen nödvändigheten att producera nya former av värde. Den estetiska upplevelsen underminerar vad vi förstår som kvalitet, hur vi omfattar värde. Endast en konst vars avsikt är att kommunicera värdelöshet bär med sig förmågan att förändra världen, förändra den inte förbättra den, vilket ju fortfarande är samma värld. Lite bryskt uttryckt, den estetiska upplevelsen vilken alltid är värdelös bär i sig själv löftet om en annan värld, en värld som för oss är helt främmande.

Att göra eller skapa konst omfattar försök att skapa värdelöshet och värdelöshet kan inte skapas med avsikt att uttrycka konstnärens inre, kan inte vara för betraktaren och kan i synnerhet inte vara nyttig. Att uppleva konst, att erfara en estetisk upplevelse omfattar att uppleva värdelöshet som en resurs för formeringen av i sin helhet nya former av värde. Konstens roll eller ansvar är att frammana det okända.



MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS fick lite tid på facebook med Johannes Öhman och Ann-Christin Danhammar alltså OPERAN BOSS TEAM.


MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Hej Ann-Christin & Johannes – ska vi ta intervjun här? Vi är här och redo, så ni vet.

OPERAN BOSS TEAM: Vi kan köra här.



MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Vi kör lite chattstil här, så vi kan redigera all text sen såklart, behöver inte vara petnoga med stavningen!

Ok nu kör vi

Vad är skräcken när man bjuder in/samarbetar med ett projekt som End Fest?

OPERAN BOSS TEAM: Skräcken är att Operan förlorar all sin publik…hehe, nej, det finns bara uppsidor.

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Lol, bra svar. Uppsidorna är ju många för End Fest också som ni vet.

OM vi säger så här då, tror alla kan enas om att det är viktigt med samarbeten mellan det fria kulturlivet och institutionerna, så vi undrar: Har ni något riktigt bra exempel på när det fria kulturlivet har samarbetat med institutionerna? Något som ni verkligen tyckte funkade bra som ni skulle vilja se mer av?

OPERAN BOSS TEAM: Stor fråga. Alla institutioner har olika uppdrag. Ett exempel på bra stöd för det fria livet inom dansen är Sadler’s Wells. Det ges tid, utrymme, konstnärligt stöd för utvecklingen av nya kreationer. Bra samarbeten är när samarbetet mellan institution och den fria konstnären/gruppen ger möjlighet till en fördjupad process. För det krävs ofta kontinuitet. För just Operan är det ofta svårare att gå in i den typen av djupare samarbeten, men våra resurser bör tillkomma det som är aktuellt i samhället idag och därför är samarbeten som det med End Fest viktiga för oss.

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Just, Sadler’s Wells (googla det allihopa som läser nu!) .

Vi på End Fest och ni på operan har ju något gemensamt. Eller vi har många saker gemensamt, men vi tänker ganska specifikt på publiken


MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Hur mycket är era fantasier kring vad publiken kan till sig rådgivande när ni lägger programmet?

OPERAN BOSS TEAM: Min utgångspunkt är att man aldrig ska underskatta publiken. Hittills har vi inte undvikit något i programläggningen.


Vad tänker ni om det som Operan kommer visa under End Fest – vi hoppas ju att det är något som utmanar publiken lite – vad tänker ni?

Alltså Spångbergs ”Powered by Emotion” och Anne Jurens ”Studies on the fantasmical anatomies”

OPERAN BOSS TEAM: Förhoppningsvis hittar den mer ovana publiken till End Fest och Annes och Mårtens verk. Vår upplevelse är att publiken inte är rädda för nya intryck och inte heller rädda för att säga vad de tycker. För oss är det viktigt att stå bakom det som End Fest står för genom att visa publiken hur många olika sätt man kan uppleva koreografi på.

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: wow alltså det känns verkligen toppen att ha ert förtroende, det borde ni såklart ha!

Om ni fick möjligheten att visa vad ni ville på Weld, vad skulle det vara?

OPERAN BOSS TEAM: Hur man konstruerar ett ergonomiskt golv för klassisk balett

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: det låter sjukt svårt!

Men spännande

OPERAN BOSS TEAM: Och dubbel tour en l’air förstås

OPERAN BOSS TEAM:Vi skulle gärna låta vårt projekt Royal Collective jobba på Weld. Och gärna i samarbete med Mårten!

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Alltså det här är ju gyllene stoff!

OPERAN BOSS TEAM: Som att uppleva silkesmaskar live

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Vi skriver ju väldigt tydligt någon stans att vi har kärlek för kopplingar, det här är bra stuffs att jobba vidare på!

Vi tar ett möte om det här va?


MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Vi har en ganska romantisk relation till slutet. Minst sagt. Hur ser det ut för er?

OPERAN BOSS TEAM: Eh…? Fattar inte riktigt…?

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: haha, nä, läste frågan igen och insåg att den var ganska luddig


Hannes och jag har iaf ingen relation. Än.

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Vi tänker ju på slutet som en chans att satsa – att strunta i konsekvenserna och bara köra. Kan ni relatera till det i ert uppdrag på operan?

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Eller strunt i det! Vi tar sista frågan här istället:

Johannes du ska ju sluta nu snart på baletten – vad har varit mest mest berikande samt mest begränsande i ditt uppdrag?

OPERAN BOSS TEAM: Mest berikande har det varit att ha lyckats jämställa den moderna och den klassiska dansen i repertoaren. Värdet av en bredare repertoar har förankrat sig. Mest begränsande är själva planeringen. Att det inte finns mer än en fullt utrustad scen.

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Absolut sista frågan nu. Fri tolkning! Vad kommer efter slutet?

OPERAN BOSS TEAM: Stående ovationer.


Tusen tack för intervjun!

OPERAN BOSS TEAM: Tusen tack till er! Tack hemskt mycket tack!

MOTHERS OF DALES AND MOUNTAINS: Vi ses väldigt snart. Pirr!

Chattkonversationen är avslutad

Visat 14:54

Morten Traavik lecture + ”Liberation Day”

Morten Traavik ”Liberation Day”

KULTURHUSET 12/3 Lecture 17:00 + movie 18:00 

Morten Traavik is a Norwegian director and artist working across a wide spectrum of artistic genres and international borders. Trained as theater director in Russia and Sweden, the notion of the world as a stage and identity as role play is never far away in his works, as well as a characteristically blurred distinction between art, activism and social issues.

About ”Liberation Day"
Under the loving but firm guidance of an old fan turned director and cultural diplo- mat, and to the surprise of a whole world, the ex-Yugoslavian now Slovenian cult band Laibach becomes the first rock group ever toperform in the fortress state of North Korea. Confronting strict ideology and cultural differences, the band struggles to get their songs through the needle’s eye of cen- sorship before they can be unleashed on an audience never before exposed to alternative rock’n’roll. Meanwhile, propaganda loudspeakers are being set up at the border between the two Koreas and a countdown to war is announced.

The hills are alive... with the sound of music.

--- Om Morten Traaviks ”Liberation Day” på svenska

Den norska konstnären och teaterregissören Morten Traavik arbetar i ett brett spektra av konstnärliga uttryck och geografiska utgångspunkter. Han är skolad teaterregissör i Ryssland och Sverige. I hans verk är idén om världen som en scen och identitet som rollspel aldrig långt borta, såväl som en karaktäristisk förskjutning av distinktionerna mellan konst, aktivism och socialt arbete. Traaviks separatutställningar ”Miss Landmine” och ”Body Armour” har tidigare presenterats på Armémuseet i Stockholm.

Om ”Liberation Day”
Under kärleksfull men distinkt ledning av ett gammalt fan, som antar rollen som regissör och kulturdiplomat har Traavik överraskat en hel värld. Det ex-jugoslaviska numera slovenska kultbandet Laibach har blivit det första rockbandet som någonsin turnerat i det hårt slutna Nord Korea. Bandet får konfronteras med strikt ideologi och kulturella olikheter och får kämpa för att deras låtar ska släppas igenom cencurens nålsöga, innan de kan möta en publik som aldrig förut blivit exponerade för alternativ rock.

Samtidigt som detta sker, på gränsen mellan de båda koreanska staterna, basunerar propagandans högtalare ut budskapet att kriget är nära.

Samtidigt som det på stadsgränsen mellan de båda koreanska staterna, basuneras propagandas högtalare ut budskapet att kriget är nära.

The hills are alive... with the sound of music.


Rosalind Goldberg, Sandra Lolax, Stina Nyberg ”Immunsystemet”

Rosalind Goldberg, Sandra Lolax and Stina Nyberg "IMMUNSYSTEMET"

WELD 11/3 17:00 + 12/3 15:00 

Foto: Anders Lindén
Immunsystemet is a performance that in an intimate setting investigates the everyday and ordinary discomforts of the body. It departs from the political history of the body and the back side of well being, highlighting the soft, leaking, vulnerable parts of organic life. Through a personal investigation of the body's insufficiencies and failures it engages with bodily activities and what they represent.

”It was the most natural thing in the world, the body, it existed and performed its work even if you did not devote one single thought to it. It constituted a happy union of loose and solid, of liquid and stiffened, mucus and enamel, in general it seemed to be a skilfully not to say artfully devised totality of parts that, witnessed individually, could seam laughable and in some cases repelling. The sum, the body as construction and coherence, deserved both respect and admiration.”

Rosalind Goldberg, Sandra Lolax and Stina Nyberg have been working together since 2008.

Their collaboration is built on a shared interest in the body's biological and social constructions, and methods for exploring the murky waters where these reside. They perform a choreographic basic research in how our surrounding, our biology and our lived experiences shape the body and its movements. For each project they reformulate the form of the collaboration and the methods they work with.

Together they have completed the projects A Section of Falling (2008), A White Rhythm Section (2009), Weapons of Mass Production (2010) and Fake Somatic Practice (2011). Their work have been presented at Tanztage Berlin, Lofft Leipzig, Schauspielhaus Chemnitz, Schauspielhaus Bochum, Dialog Dance festival in Kostroma Russia, Uferstudios in Berlin, Tou Scene in Stavanger, Moderna Dansteatern and Weld in Stockholm.

 The quote above is from Torgny Lindgren ”Hummelhonung” (1995)

Choreography and performance: Rosalind Goldberg, Sandra Lolax, Stina Nyberg
Costume and scenography: Ingela Ihrman
Light design: Josefin Hinders
Part time co-workers: Tom Engels, Anne Schuh, Ida Arenius, Tiia Kasurinen
Support: Kulturkontakt Nord, Stockholms Stad, Stockholms Läns Landsting and residency at
Co-production: Mad House Helsinki, Skogen, Weld
Production: The Artist Cooperative Interim kultur

--Om Immunsystemet på svenska

Immunsystemet är en föreställning som i en intim publiksituation undersöker det vardagliga obehaget. Den utgår från kroppens politiska historia och välmåendets baksida, med fokus på de mjuka, läckande, sårbara delarna av kroppsligt liv. Genom en personlig undersökning av kroppens futtighet och dess tillkortakommanden riktas uppmärksamheten mot kroppsliga aktiviteter och vad de representerar.

”Den var den naturligaste sak i världen, kroppen, den förelåg och utförde sitt verk även om man inte ägnade den en enda tanke. Den utgjorde en lycklig förening av löst och fast, av flytande och stelnat, slem och emalj, överhuvudtaget föreföll den att vara en skickligt för att inte säga konstfärdigt uttänkt helhet av delar som, betraktade var för sig, kunde te sig skrattretande och i vissa fall frånstötande. Summan, kroppen som anordning och sammanhang, förtjänade både aktning och beundran."

Rosalind Goldberg, Sandra Lolax och Stina Nyberg har samarbetat sedan 2008. Deras samarbete bygger på ett delat intresse av kroppens biologiska och sociala konstruktion, och metoder för att utforska de grumliga vatten som de befinner sig i. De utför en koreografisk grundforskning i hur vår omgivning, vår biologi och våra levda erfarenheter formar kroppen och dess sätt att röra sig på. För varje projekt formulerar de alltid formen för samarbetet och vilka metoder de använder sig av.

Tillsammans har de slutfört projekten A Section of Falling (2008), A White Rhythm Section (2009), Weapons of Mass Production (2010) och Fake Somatic Practice (2011). Deras verk har presenterats på Tanztage Berlin, Lofft Leipzig, Schauspielhaus Chemnitz, Schauspielhaus Bochum, festivalen Dialog Dance i Kostroma Ryssland, Uferstudios i Berlin, Tou Scene i Stavanger, Moderna Dansteatern och Weld in Stockholm.

 Citatet ovan är från Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” (1995)

Koreografi och framförande: Rosalind Goldberg, Sandra Lolax, Stina Nyberg
Kostym och scenografi: Ingela Ihrman
Ljusdesign: Josefin Hinders
Deltidsmedarbetare: Tom Engels, Anne Schuh, Ida Arenius, Tiia Kasurinen
Stöd: Kulturkontakt Nord, Stockholms Stad, Stockholms Läns Landsting samt residens
Samproduktion: Mad House Helsinki, Skogen, Weld
Produktion: Anställningskooperativet Interim kultur

Föreställningen den 11 mars kl. 17:00 kommer att syntolkas. Syntolkning bokas via Weld på


Mårten Spångberg ”Powered by emotion”

Mårten Spångberg "Powered by Emotion" 

Powered by Emotion is a full night solo created and performed by Mårten Spångberg originating from a desire to dance and sing without having access to skill and technical capacity in relationship to the production of, on the one hand territory and on the other, perhaps more tangible, notions of identity and belonging. Starting with an interest between territory and political potentiality the choreographer explores two over-determined artistic materials Walter Verdin's film of Steve Paxton's dance to J.S. Bach's Goldberg Variations and the songs of Buena Vista Social Club. Through the performers inability and nonplussed relation to the material it appears that the spectator is urged to reconsider a politics of aesthetics. What we see and hear both is and isn't Stave Paxton dancing and Buena Vista Social Club voicing sentimental love. Powered by Emotion is utter artificiality in its most natural form.

With and by Mårten Spångberg
Music Johann Sebastian Bach, Buena Vista Social Club
Support Tanz im August, Swedish Art Council, The Arts Grants Committee

--Om "Powered by emotion" på svenska

Powered by emotion är ett solo skapat och framfört av Mårten Spångberg som kommer från en vilja och önskan om att få dansa och sjunga utan att ha varken förmåga eller teknisk kunskap om hur föreställningar om identitet och tillhörighet konstrueras. Med ett intresse för idéer om territorier och om det potentiellt politiska använder Spångberg två tydliga låsta konstnärliga material; Walter Verdins film av Steve Paxton som dansar till J.S. Bach Goldberg Variations och sånger av Buena Vista Social Club. Konstnärens bristande förmåga och perplexa relation till materialet kräver att åskådaren omprövar sin uppfattning om estetik. Vad vi ser och hör både är och inte är Steve Paxton som dansar eller Buena Vista Social Club som sjunger sentimentalt om kärlek. Powered by emotion är det syntetiska i sin mest naturliga form.

Mårten Spångberg, en av vår tids mest inflytelserika och en av Sveriges mest internationellt erkända koreografer. Spångberg har en bakgrund som kritiker och är en stark drivkraft bakom det expanderade koreografibegreppet, som innebär att koreografi kan vara mycket mer än dans. Han arbetar med koreografi och dans liksom teori och text.

Av och med: Mårten Spångberg
Musik: Johann Sebastian Bach, Buena Vista Social Club
Med stöd av: Tanz im August, Statens Kulturråd och Konstnärsnämnden





Anne Juren ”Studies on fantasmical anatomies”

Anne Juren "Studies on fantasmical anatomies"
KUNGLIGA OPERAN - ROTUNDAN 10/3 15:00 + 11/3 19:00 

In her ”Studies on fantasmical anatomies” Anne Juren attempts to expand the contextual boundaries of the term choreography by proposing a creative imaginative space in which the choreography is placed inside the body of the spectator.

Led by a voice, the performance distorted the membranes of the spectator in order to travel the inner and unknown parts of its body. Doing this, it imposes an unreading of what a body is and where its borders are and disrupts the logic of anatomy by creating unexpected relations. The performance attempts to destabilize and deconstruct the individualistic ideologies, and move away from the desire of privacy, normative patterns and logical relationships. During this trip inside its own body, the spectator is engaged in different states of kinesthetic, sensorial, mental and cosmic cannibalistic experiences. A landscape of phantasmagoric and delirious spaces is open, where dysfunctional relations and inimaginable actions can take place, troubling the relations between inner and outer sensations.

       “I arrive at the back of your head
and I start 
        sensing the concave shape of your skull from 
        the inside. my fingers bury themselves in the 
        cerebral convolutions touching the superficial 
        folds of your brains, they prenetrate inside        
        your brain. 

         I seek the medulla tucked in somewhere deep inside 
         your skull. I take the weight of your brain in my 
I hold it.
I lift it up a bit. 

         I stay silent, immobile.” 

Concept, choreography and performance: Anne Juren 
Set Design: Vladimir Miller 
Light design: Bruno Pocheron 
Foley sound: Céline Bernard 
Assistance : Camille Chanel 

Om "Studies on fantasmical anatomies" på svenska

I Anne Jurens "Studies on fantasmical anatomies" försöker hon expandera de kontextuella gränserna för koreografi genom att föreslå en kreativ,

fantasifull plats där koreografin är placerad inuti besökarens kropp.

Ledda av en röst tas besökaren med på en resa till inre och hittills okända delar av kroppen. En resa som omformulerar vad en kropp är, var dess yttre och inre gränser går och som stör anatomins logik genom att skapa oväntade inomkroppsliga relationer.

"Studies on fantasmical anatomies" försöker destabilisera och dekonstruera individualistiska ideologier och röra sig bort från önskningar om privatliv, normativa mönster och logiska relationer. Under resan i sin egen kropp, går besökaren igenom olika stadier av kinestetiska, sensoriska, mentala och kosmiska upplevelser. Ett landskap där fantasiartade och hisnande utrymmen öppnar sig, där dysfunktionella relationer får existera och otänkbara händelser kan hända, där relationerna mellan inre och yttre förnimmelser rubbas.

Anne Juren, fransk dansare och koreograf baserad i Wien och doktorand i koreografi vid DOCH, Uniarts i Stockholm. Efter studier vid Conservatoire National Supérieur de Danse i Lyon dansade hon med Trisha Brown Co i New York. Hon har arbetat tillsammans med koreografer som Alice Chauchat, Krööt Jurak, DD Doorvillier och konstnären Roland Rauschmeier. För dansvärlden är Juren mest känd för sin magishow “Magical”, ett samarbete med teaterregissören Annie Dorsen, som visades på Dansens Hus 2012. Anne Juren är auktoriserad feldenkraispedagog.

Koncept, Koreografi och Medverkande: Anne Juren
Scenografi: Vladimir Miller
Ljus Design: Bruno Pocheron
Ljudeffekter: Céline Bernard
Assistent: Camille Chanel

Iggy Lond Malmborg ”b o n e r”

b o n e r is an analysis of itself.

Photo:Tani Simberg

A motive, narrative or theme outside its own being is therefore absent - allowing instead, their traditional setting to speak.

b o n e r works under the premise that one cannot gain a sociological understanding of a situation purely through looking at human behavior, but that one must also take the objects which are enabling (and co-creating) the situation into consideration And as objects have such a hard time to speak, this piece will help them. A voice is given to things, uttering their structural function and explaining their properties - through which they are being valued When speaking, it also gets obvious what they, the objects, make others (humans and non-humans) do. The speaking objects appear as agents in a network, which constitutes the event of the performance.

In b o n e r these agents are presented next to each other and thereby democratized; perceived as equally important, dependent and controlled by each other.

The same network would also include the performer, as one agent with specific properties; its ‘humanity’.

The piece highlights a devilish aspect of the solo-for- mat and thrusts it into the foreground.

By creating a game of valuation, a structure authored by Malmborg -the performance maker- using Malmborg -the performer- for its purposes, he is put in a situation that oscillates between controlling and being controlled. Ultimately aiming for a state in which Malmborg is reduced from being a subject that is acting, to becoming an object that is appearing and being watched.

By and with:Iggy Lond Malmborg
Technical solutions and dramaturgical support: Maike Lond Malmborg
Co-producer: Kanuti Gildi SAAL
In collaboration with : Baltic Cricle Festival (Helsinki), Inkonst (Malmö)
Supported by: Cultural Endowment of Estonia Residency supported by: Nordic and Baltic Mobility programme
Thanks to : Inter Arts Center Malmö, Lucie Tumova, Olev Poolamets, Hendrik Kaljujärv, Taavet Jansen and the world of online nerd forums.
Duration: 90min / Premiere: 12.11.2014,
Baltic Circle Festival (Helsinki)

-- Om "b o n e r" på svenska

b o n e r är en analys av sig själv där ett motiv, narrativ eller en tematik utanför sitt eget varande är uteslutna. I stället framträder deras ramverk och börjar tala.

b o n e r utgår från antagandet att det inte går att förstå en situation bara genom att studera det mänskliga beteendet. En måste också ta objekten som möjliggör och är medskapare av situationen i beaktning.

Eftersom saker har så svårt att prata, kommer föreställningen att hjälpa dem på traven. I b o n e r får sakerna röster som beskriver deras egenskaper genom vilka de värderas. När sakerna talar blir det också tydligt vad de får andra, såväl människor som andra ickemänskliga ting, att göra. De talande sakerna framstår som aktörer i ett nätverk som möjliggör teaterupplevelsen. Aktörerna presenteras sida vid sida och blir därmed lika viktiga, beroende och kontrollerade av varandra. Även verkets upphovsman ingår i detta nätverk, som en aktör med en särskild egenskap: sin mänsklighet.

b o n e r synliggör också en djävulsk aspekt av soloformatet. Genom en form av ständig värdering utnyttjar (av:) Lond Malmborg (med:) Lond Malmborg för sina egna syften. Han ställs i en situation som pendlar mellan att vara i kontroll och att vara kontrollerad, där det inledningsvis handlande subjektet (med:) Lond Malmborg reduceras till ett objekt som blir tittat på.

Av och med: Iggy Lond Malmborg 
Tekniskt & dramaturgiskt stöd: Maike Lond Malmborg 
Samproducenter: Kanuti Gildi SAAL
In i samarbete med: Baltic Cricle Festival (Helsinki), Inkonst (Malmö) 
Med stöd av: Cultural Endowment of Estonia Residency stött av: Nordic and Baltic Mobility programme 
Tack till : Inter Arts Center Malmö, Lucie Tumova, Olev Poolamets, Hendrik Kaljujärv, Taavet Jansen and the world of online nerd forums.